We'll be together again soon

JAG HAR TAGIT UR MINA DREADS D:
   Mina älskade dreads hänger just nu på mitt notställ... Jag var tvungen att ta ut dem, mitt hår började tova in sig i dem. Nu låter jag det vara i ett par dagar, jag ska färga om håret under tiden. Jag ska även försöka ta mig till en frisörsalong. Jag ska nämligen kolla om de kan göra riktiga, yay. Idag fick jag tillåtelse av mina föräldrar att göra dreads av mitt riktiga hår, så nu letar jag efter ställen som kan göra dem på mig. Jag kommer dock inte göra dem förrän i början av nästa år, dels för att jag inte har pengar just nu (alla mina pengar kommer gå åt till min Rom-resa över nyår) och dels för att mitt hår är rätt kort. Mina dreads kommer bli ungefär 20 cm långa om jag gör dem nu, och jag vill ha dem åtminstone lite längre (hur mycket längre håret nu hinner bli på några månader..). Först tänkte jag ha extensions, och jag har kvar den tanken i bakhuvudet, men jag vill egentligen att det bara ska vara mitt riktiga hår (dessutom kommer jag vara fattig, jag kommer inte ha råd att köpa en massa äkta hår att sätta i, och jag vet inte hur nice det blir med syntethår..). Jag är ju dock svag för långa dreads, det är så fiiiiint. Aja, vi får se. Just nu har jag i alla fall bara mina två små änglar bakom höger öra. Puss på dem <3
 
Big sad-face :c

Sitter och ser allmänt bra ut

Åh så vackert. Men hörni, jag har en ny bebis-dread! :D
Beeeeebis! <3

Panorama

Jag gillar att klippa och klistra. Photoshop är ett nice alternativ när man inte har så mycket plats/inte pallar kladda en massa c:
 
 
 

Fan.

Idag fick jag veta att min skola inte finns kvar nästa år. Idag dog en del av mig.

Medborgardialog

Idag har jag varit på manifestation och medborgardialog, gällande min skolas framtid. Manifestationen gick superbra, det var jättemånga där och många såg oss. Jag, som gick längst fram, såg många mobiler som drogs upp för att filma. Det var många som lade märke till oss, helt enkelt.
 
Medborgardialogen gick.. Antingen dåligt eller bra, jag vet inte. Anledningen till att sen skulle kunna ses som dålig är för att politikerna inte sa någonting vettigt över huvud taget. De rabblade upp vi skulle vara kvar som skola och att vi bara skulle vara i andra lokaler osv, om och om igen. De hade INGENTING att komma med. Trots det stod de där som några jävla idioter och log sliskigt mot oss, för att visa hur mycket bättre än oss de var. 
 
Om man istället tittar på vad vi andra tillförde till dialogen får man istället ett leende på läpparna (eller tårar i ögonen, eftersom de fantastiska saker som sades inte bet på politikerna. Dessutom borde jag inte säga "vi", eftersom min insats var sjukt dålig).
 
Jag fick "kölapp" 25, när klockan var sju och det var dags att knyta ihop säcken, så att säga, hade NIO frågor tagits upp. Jag hade nummer TJUGOFEM! Jag kände att jag inte kunde lämna rummet innan jag hade fått yttra mig, så jag gick fram till politikerna och lättade mitt hjärta.  Tyvärr brast det ganska fort. Tidigare i livet har jag haft, för att uttrycka mig milt, lite problem med att tygla mina känslor. Sedan en incident i sexan har jag stenhårt försökt tygla dessa känslor så att jag inte ska hamna i trubbel. När förslaget om att min skola skulle läggas ner togs fram för två veckor sedan rasade allt jag har jobbat med under åren som gått. Jag får raserianfall igen, och idag var ett sådant tillfälle, där allt gick utför. Jag kom ungefär till "jag skulle vilja säga en grej", sedan kände jag hur rösten höjdes och höjdes, den började darra och jag hade inte längre kontroll. Jag förklarade, så gott jag kunde, hur jävla jobbigt jag har haft det och att GUC har varit min räddning.
 
Jag tror inte ni förstår, ni som inte såg och hörde mig, hur spårad jag var. Jag stod och skrek politikerna rakt upp i ansiktet. Jag skrek att de kunde dö. Så gör man bara inte. Inte förrän jag kände hur mina två vänner grep tag i mig fattade jag hur nära våld jag var, så då stack jag. 
 
Jag kunde inte se på grund av det raseri jag kände. Jag gick in i folk, jag skakade, jag hade så ont i magen att det kändes som att något åt upp mig inifrån. Jag insåg att det var politikerna som åt upp mig. De bryr sig inte om vårt välmående. De äter upp vår själ.
 
Påväg upp på bussen kom en tjej jag har sett på skolan fram till mig och berömde mig för det jag gjort, att hon beundrade att jag hade vågat. På bussen satt vi och pratade om det som kan komma att hända, och hon tröstade mig i min förtvivlan och i mitt raseri. Detta var för mig en vilt främmande person, men jag kunde ändå öppna upp mig själv, låta mig tröstas, låta mig hållas om. Det är såhär människor är på GUC, alla jag har mött har varit vänliga och omtänksamma. Det vill människor i vård och omsorg ta bort från mig. De vill ta det välmående som äntligen har fått leta sig in i mig och slänga det i soporna. Att jag och många andra har blivit chockade över hur bra man mår på GUC bryr de sig inte om, för dem är vi bara siffror.
 
Jag har tappat tron, jag har tappat mitt hopp. Under hela min uppväxt har jag fått lära mig att vi lever i en demokrati, att folket har en chans att förändra, men det här känns fan inte så. När vi kom in i lokalen där dialogen skulle hållas tidigare ikväll kände man direkt; beslutet om att vi inte ska finnas kvar var redan taget.

Rose

Det där med akvarell var roligt, idag har gjort en målning av rosen jag gjorde i photoshop förut. Tänkte ge den till min farmor. Vad tycks? Tyvärr är färgerna väldigt matta på bild, den är snyggare IRL! 
 

Himlen brinner för dig, för mig.

Mer akvarell

Oh god, det var alldeles för länge sedan jag ritade hästar, och alldeles för länge sedan det var i akvarell (läs: aldrig förr)
 

.

Förresten, jag kan inte räta på min vänstra arm. Det är spännande. Heido.

Filosofen Anne, eller något

Vad fantastiskt det skulle vara att kunna välja vem eller vad man ska vara kär i. Det hade ju varit jättepraktiskt!
 
Jag är, som ni vet, en person som inte gillar kärlek. Kärlek ställer bara till bekymmer. Man får ont i magen, man kan inte koncentrera sig och man blir sådär äckligt glad så man blir knäpp. När det tar slut är det bara jobbigt och man mår skit. Skit, skit skit. Allt är skit. 
 
Jag vågar säga detta eftersom att jag har upplevt det själv. Ett antal gånger. Så i helvete jobbigt det är. Därför skulle jag älska att kunna välja mitt kärleksoffer. Det skulle bli min navel. Den är hyfsat säker, jag tror inte den har tänkt springa iväg någonstans. Jag tror jag kan klara av att älska den. Jag måste bara komma över det där med att jag tycker navlar är rätt fula. En grop i magen, liksom.
 
 Jag får tänka och skriva såhär knäppt, det här är min blogg. Jag bryr mig inte om att du tycker jag är störd, det är ju liksom bara ett konstaterande. Jag är lite knasig, och jag fortsätter gärna med det. Då kanske folk låter bli att börja gilla mig, och det är ju jätteskönt. Då har jag inte någon anledning till att bli kär i någon. Det är ju det jobbigaste som finns (förutom krig, svält och sjukdom, givetvis), att vara kär i någon som inte gillar en tillbaka. Jag hoppas, och är helt övertygad om, att ingen gillar mig. I sådana fall; förlåt. 
 
Nu tänker jag lämna er, mitt i mina funderingar. Jag ska rita. Tack och hej!
 
En bild bara för att. Dörrar är för mainstream, jag går ut genom mitt fönster

Akvarell

Jag ska slåss till sista blodsdroppen

I början när jag skulle välja gymnasium var jag otroligt osäker. Jag visste inte vad jag skulle gå och jag trivdes inte på skolorna jag tittade på. Den första jag tittade på var Boland. Jag och mina föräldrar var där en mycket kort stund och tittade sedan på varandra, nickade och flydde fältet. Aldrig har jag vantrivts som där.

Skola nummer två var Westerlundska. Min bror går där och han verkar trivas bra, dessutom är det smidigt att gå i Enköping när man kan ta sig hem lätt. Tyvärr trivdes jag inte där heller. Jag önskar verkligen att det var så, men olustkänslorna var kolossala. Nej, där skulle jag inte kunna gå.

Den tredje skolan jag besökte var John Bauer. Det var helt okej och här skulle jag kanske kunna tänka mig att gå, men det kändes inte sådär bra som man vill att det ska kännas. I jämförelse med de andra skolorna var dock detta himmelriket.


När jag sedan kom till GUC ändrades min syn på skolor totalt. Jag hade ingen som helst aning om att det kunde kännas såhär bra på en skola. Det kändes inte ens som att jag var på besök, det kändes som att jag redan gick där. Att gå genom de dörrarna, vara i de lokalerna, gå runt i de korridorerna, det var RÄTT. Aldrig att jag skulle kunna gå på någon annan skola än denna.


Jag pluggade stenhårt för att vara säker på att komma in. Jag höjde mina betyg från att ha haft fyra MVGn till att gå ut med elva stycken, jag var en av de fem som gick ut med högst betyg från min skola, bara för att vara bombsäker på att jag skulle få en plats på min linje, på GUC. Jag blev intagen och den sextonde augusti gick jag för tredje gången in genom GUC's dörrar. Det var nervöst, men åh så spännande. Tänk att få vara här i tre år! 

Efter ett tag träffade jag min klass. Det var en relativt liten skara, vi var väl ungefär sjutton. Redan efter ett par timmar träffade jag de två jag nu spenderar mest tid med.

I nuläget är vi tretton stycken i klassen och åtminstone jag tycker att det känns mer som en liten familj eller mindre studiegrupp än som en klass. Lärarna är fantastiska och lokalerna är helt underbara, JAG ÄLSKAR MIN SKOLA.

Idag kom förslaget (vilket jag tror kommer bli det beslut son senare kommer fattas) om min skolas framtid; den flyttas till Boland. Jag känner mig så extremt sviken. Jag skulle få mina tre år på denna fina och bra skola, inte på Boland. Jag slet som ett djur för att vara säker på att jag skulle komma in på mitt förstahandsval.


Nu ställs jag alltså för ett jättesvårt dilemma; antingen flyttar jag med mina klasskompisar och förhoppningsvis mina lärare till en skola jag vantrivs i åh det grövsta, men då får jag förhoppningsvis ha kvar det som har kommit att bli som en familj för mig, eller så byter jag skola helt, för att hamna på en skola jag inte trivs på och i en klass där jag inte känner någon, varken lärare eller elever. Det kommer dessutom att bli i en helt ny stad, för jag trivs inte på skolorna jag har tittat på och det är de som har mitt program i Uppsala.


Är det såhär politikerna i Uppsala tänker få oss att känna? Det är inte bara jag som känner såhär, jag vet det. Även elever på Boland känner starkt emot detta. En ombyggnad, vilken är nödvändig för att vi ska få plats på boland, kommer ta tid. Det kommer inte gå under sommaren 2013, som man har sagt. Det kommer ta år. Detta kommer medföra att mina och många andras studier kommer ha mycket sämre förutsättningar än vad vi skulle ha om vi fick gå kvar på vår skola.


Sådana här saker verkar inte politikerna tänka på. Allt de verkar ha i huvudet är pengar. Tyvärr är det ju så att om de ändå ska ha kvar vår skola (den ska tills vidare "användas för evakuering av andra skolor som skall renoveras") kommer kostnaderna att kvarstå, fast med en tillökning på de många miljoner som krävs för en ombyggnad på Boland.


Jag känner mig sviken. Jag är arg, förtvivlad, vilsen och rädd. Är det såhär vi ska behövs känna oss, för att kommunen ska tjäna pengar? Jag tycker inte det. Jag kommer slåss, GUC är mitt hem.

Saker ni antagligen redan vet om mig

Som rubriken säger, ni vet antagligen om ganska mycket av det som komma skall. Jag tänker dock skriva ändå, för Jag har inget annat att dela med mig av!

1. Jag kan inte spela piano. Jag är urkass på att göra olika saker samtidigt med händerna, i alla fall när det gäller att hålla olika takter.
2. Jag vill tatuera mig när jag blir arton. Vad jag vill tatuera får ni veta om (när) det blir aktuellt!
3. Jag är inte jätteförtjust i piercingar, särskilt inte septum. Jag har än så länge bara sett två personer som är snygga i det, en går i min klass och en pratade jag med på ett öppet hus.
4. Jag har en massa plugg jag borde göra istället för det här.
5. Jag hatar känslor. Jag hatar att vara ledsen, jag hatar att vara arg, jag hatar VERKLIGEN att känna kärlek till något/någon. Det är det värsta som finns, typ. Den enda känslan jag gillar är glädje, som jag skapar själv. Jag vill känna en EGEN glädje, inte en glädje jag känner på grund av vad någon annan gör eller säger.
6. Jag har nästan alltid huvudvärk.
7. Jag kan spendera timmar på att kolla upp olika pysselidéer, att pyssla kan vara det roligaste som finns
8. Taizé är allt. Det är en av få saker jag accepterar att jag älskar (jag önskar dock innerligt att det inte var så)
9. Jag vill inte jobba när jag blir stor. Jag vill resa omkring och leva på småjobb lite överallt. Jag vill se världen, leva!
10. Jag gillar att svara på frågor, så länge åhöraren verkligen tänker lyssna och inte dömer en massa
11. Jag skriver väldigt mycket. Mitt rum är allvarligt talat fyllt av block och häften av alla dess slag

RSS 2.0