I början när jag skulle välja gymnasium var jag otroligt osäker. Jag visste inte vad jag skulle gå och jag trivdes inte på skolorna jag tittade på. Den första jag tittade på var Boland. Jag och mina föräldrar var där en mycket kort stund och tittade sedan på varandra, nickade och flydde fältet. Aldrig har jag vantrivts som där.

Skola nummer två var Westerlundska. Min bror går där och han verkar trivas bra, dessutom är det smidigt att gå i Enköping när man kan ta sig hem lätt. Tyvärr trivdes jag inte där heller. Jag önskar verkligen att det var så, men olustkänslorna var kolossala. Nej, där skulle jag inte kunna gå.

Den tredje skolan jag besökte var John Bauer. Det var helt okej och här skulle jag kanske kunna tänka mig att gå, men det kändes inte sådär bra som man vill att det ska kännas. I jämförelse med de andra skolorna var dock detta himmelriket.

När jag sedan kom till GUC ändrades min syn på skolor totalt. Jag hade ingen som helst aning om att det kunde kännas såhär bra på en skola. Det kändes inte ens som att jag var på besök, det kändes som att jag redan gick där. Att gå genom de dörrarna, vara i de lokalerna, gå runt i de korridorerna, det var RÄTT. Aldrig att jag skulle kunna gå på någon annan skola än denna.

Jag pluggade stenhårt för att vara säker på att komma in. Jag höjde mina betyg från att ha haft fyra MVGn till att gå ut med elva stycken, jag var en av de fem som gick ut med högst betyg från min skola, bara för att vara bombsäker på att jag skulle få en plats på min linje, på GUC. Jag blev intagen och den sextonde augusti gick jag för tredje gången in genom GUC's dörrar. Det var nervöst, men åh så spännande. Tänk att få vara här i tre år! 

Efter ett tag träffade jag min klass. Det var en relativt liten skara, vi var väl ungefär sjutton. Redan efter ett par timmar träffade jag de två jag nu spenderar mest tid med.

I nuläget är vi tretton stycken i klassen och åtminstone jag tycker att det känns mer som en liten familj eller mindre studiegrupp än som en klass. Lärarna är fantastiska och lokalerna är helt underbara, JAG ÄLSKAR MIN SKOLA.

Idag kom förslaget (vilket jag tror kommer bli det beslut son senare kommer fattas) om min skolas framtid; den flyttas till Boland. Jag känner mig så extremt sviken. Jag skulle få mina tre år på denna fina och bra skola, inte på Boland. Jag slet som ett djur för att vara säker på att jag skulle komma in på mitt förstahandsval.

Nu ställs jag alltså för ett jättesvårt dilemma; antingen flyttar jag med mina klasskompisar och förhoppningsvis mina lärare till en skola jag vantrivs i åh det grövsta, men då får jag förhoppningsvis ha kvar det som har kommit att bli som en familj för mig, eller så byter jag skola helt, för att hamna på en skola jag inte trivs på och i en klass där jag inte känner någon, varken lärare eller elever. Det kommer dessutom att bli i en helt ny stad, för jag trivs inte på skolorna jag har tittat på och det är de som har mitt program i Uppsala.

Är det såhär politikerna i Uppsala tänker få oss att känna? Det är inte bara jag som känner såhär, jag vet det. Även elever på Boland känner starkt emot detta. En ombyggnad, vilken är nödvändig för att vi ska få plats på boland, kommer ta tid. Det kommer inte gå under sommaren 2013, som man har sagt. Det kommer ta år. Detta kommer medföra att mina och många andras studier kommer ha mycket sämre förutsättningar än vad vi skulle ha om vi fick gå kvar på vår skola.

Sådana här saker verkar inte politikerna tänka på. Allt de verkar ha i huvudet är pengar. Tyvärr är det ju så att om de ändå ska ha kvar vår skola (den ska tills vidare "användas för evakuering av andra skolor som skall renoveras") kommer kostnaderna att kvarstå, fast med en tillökning på de många miljoner som krävs för en ombyggnad på Boland.

Jag känner mig sviken. Jag är arg, förtvivlad, vilsen och rädd. Är det såhär vi ska behövs känna oss, för att kommunen ska tjäna pengar? Jag tycker inte det. Jag kommer slåss, GUC är mitt hem.

Som rubriken säger, ni vet antagligen om ganska mycket av det som komma skall. Jag tänker dock skriva ändå, för Jag har inget annat att dela med mig av!

1. Jag kan inte spela piano. Jag är urkass på att göra olika saker samtidigt med händerna, i alla fall när det gäller att hålla olika takter.
2. Jag vill tatuera mig när jag blir arton. Vad jag vill tatuera får ni veta om (när) det blir aktuellt!
3. Jag är inte jätteförtjust i piercingar, särskilt inte septum. Jag har än så länge bara sett två personer som är snygga i det, en går i min klass och en pratade jag med på ett öppet hus.
4. Jag har en massa plugg jag borde göra istället för det här.
5. Jag hatar känslor. Jag hatar att vara ledsen, jag hatar att vara arg, jag hatar VERKLIGEN att känna kärlek till något/någon. Det är det värsta som finns, typ. Den enda känslan jag gillar är glädje, som jag skapar själv. Jag vill känna en EGEN glädje, inte en glädje jag känner på grund av vad någon annan gör eller säger.
6. Jag har nästan alltid huvudvärk.
7. Jag kan spendera timmar på att kolla upp olika pysselidéer, att pyssla kan vara det roligaste som finns
8. Taizé är allt. Det är en av få saker jag accepterar att jag älskar (jag önskar dock innerligt att det inte var så)
9. Jag vill inte jobba när jag blir stor. Jag vill resa omkring och leva på småjobb lite överallt. Jag vill se världen, leva!
10. Jag gillar att svara på frågor, så länge åhöraren verkligen tänker lyssna och inte dömer en massa
11. Jag skriver väldigt mycket. Mitt rum är allvarligt talat fyllt av block och häften av alla dess slag