Idag har jag varit på manifestation och medborgardialog, gällande min skolas framtid. Manifestationen gick superbra, det var jättemånga där och många såg oss. Jag, som gick längst fram, såg många mobiler som drogs upp för att filma. Det var många som lade märke till oss, helt enkelt.

 

Medborgardialogen gick.. Antingen dåligt eller bra, jag vet inte. Anledningen till att sen skulle kunna ses som dålig är för att politikerna inte sa någonting vettigt över huvud taget. De rabblade upp vi skulle vara kvar som skola och att vi bara skulle vara i andra lokaler osv, om och om igen. De hade INGENTING att komma med. Trots det stod de där som några jävla idioter och log sliskigt mot oss, för att visa hur mycket bättre än oss de var. 

 

Om man istället tittar på vad vi andra tillförde till dialogen får man istället ett leende på läpparna (eller tårar i ögonen, eftersom de fantastiska saker som sades inte bet på politikerna. Dessutom borde jag inte säga "vi", eftersom min insats var sjukt dålig).

 

Jag fick "kölapp" 25, när klockan var sju och det var dags att knyta ihop säcken, så att säga, hade NIO frågor tagits upp. Jag hade nummer TJUGOFEM! Jag kände att jag inte kunde lämna rummet innan jag hade fått yttra mig, så jag gick fram till politikerna och lättade mitt hjärta.  Tyvärr brast det ganska fort. Tidigare i livet har jag haft, för att uttrycka mig milt, lite problem med att tygla mina känslor. Sedan en incident i sexan har jag stenhårt försökt tygla dessa känslor så att jag inte ska hamna i trubbel. När förslaget om att min skola skulle läggas ner togs fram för två veckor sedan rasade allt jag har jobbat med under åren som gått. Jag får raserianfall igen, och idag var ett sådant tillfälle, där allt gick utför. Jag kom ungefär till "jag skulle vilja säga en grej", sedan kände jag hur rösten höjdes och höjdes, den började darra och jag hade inte längre kontroll. Jag förklarade, så gott jag kunde, hur jävla jobbigt jag har haft det och att GUC har varit min räddning.

 

Jag tror inte ni förstår, ni som inte såg och hörde mig, hur spårad jag var. Jag stod och skrek politikerna rakt upp i ansiktet. Jag skrek att de kunde dö. Så gör man bara inte. Inte förrän jag kände hur mina två vänner grep tag i mig fattade jag hur nära våld jag var, så då stack jag. 

 

Jag kunde inte se på grund av det raseri jag kände. Jag gick in i folk, jag skakade, jag hade så ont i magen att det kändes som att något åt upp mig inifrån. Jag insåg att det var politikerna som åt upp mig. De bryr sig inte om vårt välmående. De äter upp vår själ.

 

Påväg upp på bussen kom en tjej jag har sett på skolan fram till mig och berömde mig för det jag gjort, att hon beundrade att jag hade vågat. På bussen satt vi och pratade om det som kan komma att hända, och hon tröstade mig i min förtvivlan och i mitt raseri. Detta var för mig en vilt främmande person, men jag kunde ändå öppna upp mig själv, låta mig tröstas, låta mig hållas om. Det är såhär människor är på GUC, alla jag har mött har varit vänliga och omtänksamma. Det vill människor i vård och omsorg ta bort från mig. De vill ta det välmående som äntligen har fått leta sig in i mig och slänga det i soporna. Att jag och många andra har blivit chockade över hur bra man mår på GUC bryr de sig inte om, för dem är vi bara siffror.

 

Jag har tappat tron, jag har tappat mitt hopp. Under hela min uppväxt har jag fått lära mig att vi lever i en demokrati, att folket har en chans att förändra, men det här känns fan inte så. När vi kom in i lokalen där dialogen skulle hållas tidigare ikväll kände man direkt; beslutet om att vi inte ska finnas kvar var redan taget.