Tiden på Örsundsbroskolan har för mig varit hemsk, under en lång tid. Jag kände mig utanför under hela låg- och mellanstadiet, jag var annorlunda. Detta blev inte bättre när vi började sexan, och jag började umgås med personer som jag egentligen inte alls borde ha umgåtts med, för min hälsas skull. Jag hamnade ännu mer utanför (eftersom jag knappt syntes till i arbetslaget) och jag blev mer och mer annorlunda. Att jag umgicks med folk som de andra verkade tycka var lite obehagliga lättade ju inte upp, direkt. Jag förstår att de inte ville umgås med mig, jag klandrar dem inte alls.

Det var också i sexan som jag började med mitt självskadebeteende. Jag skar mig och jag åt inte som jag skulle. Det ångrar jag starkt nu i efterhand, eftersom det fortfarande hänger kvar. Jag ser mig fortfarande som väldigt tjock och när livet känns tungt är det svårt att stå emot rakbladen.

I sjuan blev jag tillsammans med en kille i klassen. Jag var lycklig. Mitt liv var underbart. Ungefär ett halvår senare tog det dock ganska abrupt slut, och då var jag nere på botten igen. Jag började skära mig igen, orkade inte någonting. Sov inte, ville inte äta, skolkade, var aggressiv. Livet kändes inte värt att leva. Några gånger i sexan, men fler i sjuan när detta hände, funderade jag på om jag ville leva kvar på jorden. Jag hamnade på BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, men slutade ganska snabbt att gå där. Det kändes inte riktigt rätt (trots att psykologen jag pratade med var superbra!). 

Någonting måste ändå ha hänt när jag gick hos dem, för i åttan började livet kännas bättre igen. Jag mådde fortfarande inte helt bra, och det var fortfarande jobbigt att se mitt ex, men nu hade jag börjat få kompisar i min parallellklass och jag påbörjade mitt konfirmandår. 

Jag ångrar inte en sekund att jag konfirmerade mig. Det året var helt otroligt. Jag lärde känna jättehärliga människor, jag blev troende (vilket hjälpte mig jättemycket i min kamp mot ångesten) och jag märkte nya sätt att hantera min sorg. Jag tror inte att mitt liv hade sett ut som det gör nu, utan konfirmationen. 

Sommaren mellan åttan och nian åkte jag till klostret Taizé i Frankrike, med några från kyrkan. Den BÄSTA resan i mitt liv. Den har jag ju skrivit om förut, så jag tänker inte skriva så mycket om den. Jag kan sammanfatta det med att jag lärde känna nya vänner, träffade en kille där (som jag mer hade en sommarflirt med än ett förhållande. Det tog slut när skolan började igen, haha) och fick uppleva ett enkelhetens liv. Det var underbart och jag ska dit i år igen.

I nian blev sammanhållningen i Alfa starkare. Kanske för att vi insåg att det bara var ett år kvar? Kanske för att vi hade blivit äldre och mognare? Jag vet inte. I vilket fall så var det sista året fantastiskt. Nu mår jag bra, jag har många vänner och det är inte alls jobbigt att se och prata med mitt ex. Trots alla motgångar i början av högstadiet (det finns många fler än vad jag tog upp här, men också fler glädjeämnen) är jag nu en hyfsat sund tjej, som kommer sakna tiden med mina klasskompisar i Alfa sjukt jävla mycket <3